Danmark, du er min kaerlighed.

Kom på att jag ju har en blogg som jag inte skrivit i på mycket länge. Har en massa åsikter och funderingar som inte lämpar sig på Facebook och inte heller som samtalsämne på jobbet. Någonstans måste jag dock få ur mig allt och vad är då bättre än att dumpa all skit i en anonym blogg. Ja, anonym hoppas jag i alla fall att den är.  Jag har alltid haft ett stort intresse för att skriva men själva livet med barn, jobb och hus tar mycket tid och jag är tyvärr också dålig på att ta mig tiden vilket man alltid hör att man ska. I denna blogg får jag lite utlopp för min skrivarlusta samtidigt som jag även får vädra mina politiskt inkorrekta åsikter.  Som ung flicka var jag politiskt korrekt men när man blir äldre, ja ni vet, då är man inte lika snäll längre. Alltså, får ni i denna blogg läsa en del skrivet i vredesmod och kanske bjuder jag även på lite poesi samt ett och annat Youtube-klipp.

En del ungdomar åker till Norge för att söka jobb, andra bränner bilar och skolor. Min avsky för dessa pyromaner finner inga gränser. Det går inte att skylla på att man är särbehandllad samtidigt som man bränner ner skolor och fritidsgårdar. Den ekvationen går för mig inte ihop. Inte alls. Förorterna får så mycket resurser och är det då inte kontraproduktivt att bränna ner det som bidrar till samhällsnyttan och det som gör att människor kan komma framåt i livet?

Detta handlar enbart om människor som får en kick av att förstöra och som hamnar i extas när de ser lågorna stiga mot himlen. Dessa personer vill inte sätta sig på en buss till Norge, de vill ingenting och de kan skylla på alla möjliga orättvisor för att ge sken av att deras asociala beteende egentligen döljer ett ädelt syfte. Jag tror dem inte. Jag ser bara undaflykter.

Skolan finns till för er också, Arbetsförmedlingen släpper även in er i sina lokaler och det finns inget förbud som gör att ni inte får anstränga er för att komma någonstans. Ni är så välkomna att komma in och delta i samhället, men ni vill inte, eller hur?