Läste i DN häromdagen om melankolin -denna plåga som tidigare varit överklassens njutbara lidande men som nu smugit sig ner i arbetarklassen där nu var och varannan person är deprimerade. Då var det fint att vara nedstämd och tanig med självsvälten eller frosseriet som två ständiga förföljande skuggor.

Under tidigare århundraden var melankolin överklassens nöje att ligga och grubbla, de hade ju tiden. Arbetarklassen hade för mycket att göra och hann inte utveckla några depressioner. Överklassen var de enda som kunde ligga och längta efter något, dock visste de inte vad och det är väl det som kännetecknar själva melankolin, längtan efter "något".

Depressionen och melankolin i stort har tydligen mist sin glans i och med att nu även kreti och pleti har utrymme för depressioner. Det är inte fint att vara "svår" längre, i alla fall inte enligt DN.

Varför är var och varannan person idag nedstämda? Smittar det eller är vår situation i dagens samhälle så tom att inget annat hjälper än att vältra sig i sin egen ångest?

Finns det någon som egentligen lever i nuet?

Man längtar bort, ser framåt eller blickar bakåt, men att bara vara här, var finns det? Hur många skulle välja att gå till sitt gamla vanliga, kanske lite tråkiga jobb om en annan möjlighet fanns? Vad drömmer du om?

Rubriken är stulen från en 80-talslåt och den säger så mycket eftersom livet faktiskt ska levas mellan nattskiftet och drömmen trots att nattskiftet och drömmen ofta är två extrema ytterligheter. Känner ni igen tanken att så här ska jag inte ha det hela livet? Sedan visar det sig att tiden går och ingenting egentligen förändras och man är i nuläget på en helt annan plats än man trodde att man skulle vara för några år sedan.

Hur stor del av vår tillvaro är aktivt vald och hur stor del är styrd av "ödet"? Tror ni på determinism, d.v.s att vårt liv är förutbestämt och styrt av sådant vi inte kan rå över? Hur kan vi aktivt forma våra liv istället för att vara offer för omständigheter? Det värsta som finns måste vara att bli en bitter pensionär som ångrar sina livsval och ångar det man inte gjorde.

Bara lite filosofiska och existentiella funderingar så här på morgonkvisten eftersom jag själv hellre skulle vilja sitta med ett glas rödvin och blicka ut över Alanten än att sitta här.

Fortsätter på ångest-temat med något träffsäkert. Mitt i prick!