För övrigt en genialisk tv-serie..

Apropå mitt inlägg om poliser.. Papi Raul. Första gången jag såg Papi var i denna sketch på Z-TV runt -95. Då var han lite mindre rumsren som synes..

...pedofiler.

Inget rör upp så mycket känslor som ämnet pedofiler och deras varande eller icke-varande, deras rätt till att leva eller deras "skyldighet" att dö då de förverkat sin rätt till liv.

Den aktiva handlingen där ett barn utnyttjas sexuellt av en vuxen är fruktansvärd och vidrig. Det finns ingen ursäkt eller försvar för en sådan handling. Det finns heller ingen ursäkt för någon som på ett icke-sexuellt sätt mördar eller misshandlar sina barn eller någon annans barn. För mig är dessa handlingar lika vidriga. Dock är det något med pedofiler som gör att folk säger att de skulle kunna döda, lemlästa eller göra vilka sattyg som helst mot denna grupp av människor. Folks spärrar verkar inte alls fungera när det kommer till pedofiler och folk är beredda att agera lika irrationellt som pedofilen redan agerat i sin sexuella handling.

Många säger att man ändrar sin åsikt i detta ämne när man får barn. Det gäller i så fall inte mig då min åsikt varit densamma länge nu. Jag ser pedofilen som en sjuk person, en pedofil som utnyttjar ett barn sexuellt har inte ett friskt beteende. Man kan kalla det sexuell störning eller läggning men det finns inget friskt över det och då kommer vi till min fråga:

Hur ska vi behandla en sjuk person? Ska vi behandla alla sjuka människor på samma sätt, d.v.s de får vård och behandling, eller ska vi se till deras handlingar istället för till deras sjukdom och därmed blunda för det grundläggande?

Hur ska vi göra för att förebygga att människor begår sexuella handlingar mot barn eller andra former av illgärningar? Gör vi det genom att själva sjunka till en sjuk persons nivå eller gör vi det genom att försöka förebygga att dessa handlingar utförs? Förebygger vi verkligen genom dödsstraff som verkar vara många människor "enkla lösning" på detta problem?

Jag tror att en pedofil kan vara behandlingsbar likväl som en manodepressiv eller en schizofren person kan vara det. Dock måste vi våga prata om det på ett sansat sätt då man inte kommer någonstans med dödsstraffsargumentet. Tänk till lite, vilket samhälle vill vi ha? Vill vi ha ett samhälle där pedofilrädslan och de primitiva känslorna styr eller vill vi ha ett samhälle där vi vet att sjuka människor kan få vård?

Utbudet av barnprodukter ökar stadigt, i allt från blöjor i limited design och strassprydda nappar till Ärmanis senaste sparkdräkt. Är du på jakt efter en barnvagn till dyrgripen? Ja, då kan du välja på Bogabuu, Teutönia, Ommaljenga eller Hejsansvejsan-vagnen, alla med de senaste bekvämligheterna så att lillgullet inte behöver ligga på en gammal knölig 70-talsbotten. Tar det tre timmar bara att gå igenom utbudet? Jo, men vad gör man inte för pyret, vi vill ju inte vara dåliga föräldrar..

Mammabloggarna, som jag tidigare nämnt kan ofta vara ett frosseri i uppvisande av barnen, deras kläder och tillbehör. Lilla Emmas senaste outfit från Mulu eller nyaste sufletten till Bogabuu varvat med syskonbilder där alla är klädda i matchande kläder från topp till tå.

Var det så här tidigare eller är det ett nytt fenomen (iom Internet?) att man vill söka bekräftelse och få uppmärksamhet med utgångspunkt i barnen? Är barnen en förlängd del av vår egen ytlighet och fåfänga? Det är så mycket poserande över det hela på något sätt och det slår mig att barn "behöver" så mycket nuförtiden. De behöver en massa uppsättningar (märkes)kläder, finurliga blöjhinkar, designade nappar, barnvagnar som kostar femsiffrigt etc. etc.

Behövde vi så mycket kläder och saker på 70 -eller 80-talet?

Vilka barn är det vi skapar och hur kommer deras önskningar och behov se ut? De kanske kommer att vara övertygade om sin egen förträfflighet, men kommer de att vara handlingskraftiga och kunna uträtta något? Det återstår att se vad denna konsumtionshysteri gör med oss och våra barn. Vad tror ni?

Svensk polis har gjort det igen- skjutit en person till döds i något som kallas "nödvärn". När polisen gick in i den psykiskt instabile mannens stuga gick han till attack med en kniv. Polisen hade sedan tidigare kännedom om att mannen var psykiskt labil och ändå gick de i samlad trupp in i hans hem. Varför? Varför går ett flertal piketpoliser in i en psykiskt sjuk mans förmodligen trånga stuga och har de någon kunskap om hur en sjuk person  upplever en sådan situation? Det är inte så svårt att föerställa sig att en psykiskt sjuk upplever en sådan situation som både mycket hotfull och skrämmande. Sedan vet vi alla, utom poliserna kanske, hur en rädd person kan agera både irrationellt och till följd av detta även bruka våld mot det som framkallar rädslan.

En sådan situation kan lösas på flera sätt och polisen valde det sämsta. Polisen verkar vara bra på att framkalla våldssituationer men de verkar inte ha någon kunskap i hur man förebygger potentiellt hotfulla situationer. För det första går man inte rakt in i någons hem, speciellt inte om denne är psykiskt instabil eller under stark stress. När polisen dessutom hade kunskap om att mannen kunde vara våldsam så är det för mig en gåta hur de kunde gå in där.

En anställd på landets psykavdelningar ska kunna prata sig ur en pressad situation med en patient, en socialsekreterare förväntas kunna glida ur en hotfull situation men polisen då? De som verkligen borde ha kompetensen att förebygga våld och lugna ner en hotfull person verkar vara i total avsaknad av denna. Jag vet inte vilka moment polisutbildningen innehåller men mitt tips är att införa mer psykologi, psykiatri, samtalsmetodik samt träning på att agera på ett förebyggande sätt i hotfulla situationer.

Tänk om alla med riskyrken hade varit beväpnade, tänk om socialsekreteraren som gör hembesök hade haft en pistol med sig utifall att eller tänk om vårdpersonalen på landets demensboenden hade varit beväpnade, för visst har väl dessa också rätt att försvara sig?

Polisen i Norge är som regel inte beväpnade, så varför i Sverige?

Fortsätter på ångest-temat med något träffsäkert. Mitt i prick!

Villa, vovve, Volvo -himmel eller helvete, lycka eller olycka? Lcd-tv, ekmöbler och Polarnopyret på ungarna, låter det bekant? Tänkte väl det... Hämta och lämna på dagis (förskolan?), falukorv och snabbmakaroner och sedan Bolibompa så att mamma och pappa får lugna ner sig lite. Mitt liv, ditt liv eller vårt gemensamma liv? Helgerna ägnas åt trädgården, lite shopping eller städning. Medelklasshelvetet eller medelklassfällan, vad ni vill, different names but same shit.

"Revolutionary road"- Leonardo DiCaprio och Kate Winslet gör ett försök att fånga medelklassens förortsfängelse på film i amerikansk 50-talstappning. Ångestframkallande men hög igenkänningsfaktor för de som har modet att med öppna ögon skärskåda sitt liv.

Efter lite Imperiet skulle jag kunna skriva lite om en sak jag gillar, nämligen snygga killar med kajal, men det får bli en annan dag. Nu ska det nämligen handla om något lite mer känsligt, vikt... och speciellt kvinnors evinnerliga fixering vid denna.

Jag har aldrig bantat, faktiskt inte. Jag har aldrig ens funderat på att banta och därmed har jag aldrig haft något att tillägga när andra gnatar om putmagen, kalorier i kakan eller flygvärdinnedieten. Obekväm, så känner jag mig när de andra runt bordet pratar vikt. Sedan är det också vid blotta anblicken av mig tydligt att jag inte heller behöver gå ner i vikt. Smal har jag alltid varit och kommer kanske alltid att vara och därav mitt obetydliga intresse för vad vågen visar eller inte visar.

"Ta en kaka till, det behöver du" brukar jag få höra vid fikabordet. Jaha, men om jag inte vill ha en kaka då? Ofta brukar jag ta en kaka ändå, för tänk om någon skulle tro att jag bantar eller har ätstörningar och det går ju inte. Lyxproblem? Nej, det är egentligen inget problem alls förutom att jag är trött på vikttjatet även om jag själv aldrig deltar i det. Att jag själv aldrig deltar gör ju också att jag inte är med i den klubb som många kvinnor är med i, nämligen Prat och tjat om vikt-klubben. Jag vet inte om jag ska tycka synd om alla de som är så fixerade vid sin vikt eller om jag ska känna tacksamhet för att jag inte är en av dem. Det värsta av allt är att det ofta är normalviktiga kvinnor som håller på att tjata om sin vikt.

Då alla är så viktfixerade får det mig att känna mig som ett freak. Ett freak som aldrig har brytt mig om vikten, aldrig bantat och kanske aldrig kommer att banta. Finns det fler som jag därute av denna sällsynta sort och var är ni?