Utbudet av barnprodukter ökar stadigt, i allt från blöjor i limited design och strassprydda nappar till Ärmanis senaste sparkdräkt. Är du på jakt efter en barnvagn till dyrgripen? Ja, då kan du välja på Bogabuu, Teutönia, Ommaljenga eller Hejsansvejsan-vagnen, alla med de senaste bekvämligheterna så att lillgullet inte behöver ligga på en gammal knölig 70-talsbotten. Tar det tre timmar bara att gå igenom utbudet? Jo, men vad gör man inte för pyret, vi vill ju inte vara dåliga föräldrar..

Mammabloggarna, som jag tidigare nämnt kan ofta vara ett frosseri i uppvisande av barnen, deras kläder och tillbehör. Lilla Emmas senaste outfit från Mulu eller nyaste sufletten till Bogabuu varvat med syskonbilder där alla är klädda i matchande kläder från topp till tå.

Var det så här tidigare eller är det ett nytt fenomen (iom Internet?) att man vill söka bekräftelse och få uppmärksamhet med utgångspunkt i barnen? Är barnen en förlängd del av vår egen ytlighet och fåfänga? Det är så mycket poserande över det hela på något sätt och det slår mig att barn "behöver" så mycket nuförtiden. De behöver en massa uppsättningar (märkes)kläder, finurliga blöjhinkar, designade nappar, barnvagnar som kostar femsiffrigt etc. etc.

Behövde vi så mycket kläder och saker på 70 -eller 80-talet?

Vilka barn är det vi skapar och hur kommer deras önskningar och behov se ut? De kanske kommer att vara övertygade om sin egen förträfflighet, men kommer de att vara handlingskraftiga och kunna uträtta något? Det återstår att se vad denna konsumtionshysteri gör med oss och våra barn. Vad tror ni?