Hur är vi svenskar egentligen? Om man ska dra det till sin spets:

Svenskarna är konforma och rädda för att sticka ut (läs Jantelagen), politiskt korrekta på ett onyanserat sätt, utseendefixerade, rädda för främlingar och förändringar,  de ser upp till "experter" med en nästan skrattretande tilltro etc. etc. Om jag vill vara elak kan jag fortsätta en bra stund med att tillskriva svenskar negativa attribut men jag får hejda mig eftersom jag själv är svensk.

Konformitet: Kläder, åsikter you name it. Alla ska tycka likadant om allt och man vågar knappt säga sin åsikt om den avviker från mängden.

Säger någon att han/hon tycker att invandringen ska stoppas eller cannabis legaliseras så pang, nedskjuten (verbalt) på studs. I Sverige är en del åsikter förbjudna, se nedan.

Politisk korrekthet (PK): Sverige är det snällaste landet på jorden. Vi ska ta emot alla flyktingar, förbjuda alla droger, alla ska vara jämställda osv. Säger du "negerboll" är du politiskt inkorrekt. AJABAJA! Storebror smäller dig på fingrarna. (Men aga är ju förbjudet, eller?)

Utseendefixering: Svenskar följer gärna det senaste modet oavsett vilket mode det är. Vi är oerhört trendkänsliga om man jämför med många andra länder i Europa. När jag pluggade så gick jag på jympa och då kunde jag studera de svenska tjejernas kläder i jämförelse med tjejerna från Tyskland, Frankrike m.m Svenskorna hade tajta kläder, de senaste och trendigaste topparna och de snyggaste skorna. Utbytesstudenterna hade fotbollsshorts eller mysbyxor samt en stor t-shirt. Hm.. Dessutom är svenskar väldigt hälsomedvetna, vilket kan vara bra, men också dåligt då det leder till en inre stress att aldrig slarva med mat, träning etc. Kolla danskarna, de mår säkert psykiskt bättre än vad vi svenskar gör.

Auktoritetstilltro: Svensken har en hög auktoritetstilltro och har stort förtroende för Folkhälsoinstitutet, Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och alla andra allehanda statliga myndigheter som predikar levnadsvanor. Har en "expert" sagt så så är det så, punkt slut! Fler än tre öl i veckan är jättefarligt och glöm inte dina 4-6 grova brödskivor om dagen..

Främlingsrädsla: Svensken är t.o.m rädd för grannen så inte konstigt att han är rädd för en person från ett land i Afrika eller Irak. Att sätta sig bredvid någon på bussen när det finns ett annat säte ledigt är en omöjlighet, likaså att småprata eller hälsa på en främling. I tunnelbanan är det djungelns lag om spetsigast armbågar som vinner. Inga "sorry" som i England utan mest lite grymtanden.

Nu har jag raljerat en stund om den typiske svensken och känner mig lite taskig. Mycket av detta stämmer in på mig också men jag är medveten om det och jobbar med mig själv. Hur är en typisk svensk?

Hittade detta klipp som säger allt:

...pedofiler.

Inget rör upp så mycket känslor som ämnet pedofiler och deras varande eller icke-varande, deras rätt till att leva eller deras "skyldighet" att dö då de förverkat sin rätt till liv.

Den aktiva handlingen där ett barn utnyttjas sexuellt av en vuxen är fruktansvärd och vidrig. Det finns ingen ursäkt eller försvar för en sådan handling. Det finns heller ingen ursäkt för någon som på ett icke-sexuellt sätt mördar eller misshandlar sina barn eller någon annans barn. För mig är dessa handlingar lika vidriga. Dock är det något med pedofiler som gör att folk säger att de skulle kunna döda, lemlästa eller göra vilka sattyg som helst mot denna grupp av människor. Folks spärrar verkar inte alls fungera när det kommer till pedofiler och folk är beredda att agera lika irrationellt som pedofilen redan agerat i sin sexuella handling.

Många säger att man ändrar sin åsikt i detta ämne när man får barn. Det gäller i så fall inte mig då min åsikt varit densamma länge nu. Jag ser pedofilen som en sjuk person, en pedofil som utnyttjar ett barn sexuellt har inte ett friskt beteende. Man kan kalla det sexuell störning eller läggning men det finns inget friskt över det och då kommer vi till min fråga:

Hur ska vi behandla en sjuk person? Ska vi behandla alla sjuka människor på samma sätt, d.v.s de får vård och behandling, eller ska vi se till deras handlingar istället för till deras sjukdom och därmed blunda för det grundläggande?

Hur ska vi göra för att förebygga att människor begår sexuella handlingar mot barn eller andra former av illgärningar? Gör vi det genom att själva sjunka till en sjuk persons nivå eller gör vi det genom att försöka förebygga att dessa handlingar utförs? Förebygger vi verkligen genom dödsstraff som verkar vara många människor "enkla lösning" på detta problem?

Jag tror att en pedofil kan vara behandlingsbar likväl som en manodepressiv eller en schizofren person kan vara det. Dock måste vi våga prata om det på ett sansat sätt då man inte kommer någonstans med dödsstraffsargumentet. Tänk till lite, vilket samhälle vill vi ha? Vill vi ha ett samhälle där pedofilrädslan och de primitiva känslorna styr eller vill vi ha ett samhälle där vi vet att sjuka människor kan få vård?

Svensk polis har gjort det igen- skjutit en person till döds i något som kallas "nödvärn". När polisen gick in i den psykiskt instabile mannens stuga gick han till attack med en kniv. Polisen hade sedan tidigare kännedom om att mannen var psykiskt labil och ändå gick de i samlad trupp in i hans hem. Varför? Varför går ett flertal piketpoliser in i en psykiskt sjuk mans förmodligen trånga stuga och har de någon kunskap om hur en sjuk person  upplever en sådan situation? Det är inte så svårt att föerställa sig att en psykiskt sjuk upplever en sådan situation som både mycket hotfull och skrämmande. Sedan vet vi alla, utom poliserna kanske, hur en rädd person kan agera både irrationellt och till följd av detta även bruka våld mot det som framkallar rädslan.

En sådan situation kan lösas på flera sätt och polisen valde det sämsta. Polisen verkar vara bra på att framkalla våldssituationer men de verkar inte ha någon kunskap i hur man förebygger potentiellt hotfulla situationer. För det första går man inte rakt in i någons hem, speciellt inte om denne är psykiskt instabil eller under stark stress. När polisen dessutom hade kunskap om att mannen kunde vara våldsam så är det för mig en gåta hur de kunde gå in där.

En anställd på landets psykavdelningar ska kunna prata sig ur en pressad situation med en patient, en socialsekreterare förväntas kunna glida ur en hotfull situation men polisen då? De som verkligen borde ha kompetensen att förebygga våld och lugna ner en hotfull person verkar vara i total avsaknad av denna. Jag vet inte vilka moment polisutbildningen innehåller men mitt tips är att införa mer psykologi, psykiatri, samtalsmetodik samt träning på att agera på ett förebyggande sätt i hotfulla situationer.

Tänk om alla med riskyrken hade varit beväpnade, tänk om socialsekreteraren som gör hembesök hade haft en pistol med sig utifall att eller tänk om vårdpersonalen på landets demensboenden hade varit beväpnade, för visst har väl dessa också rätt att försvara sig?

Polisen i Norge är som regel inte beväpnade, så varför i Sverige?

Villa, vovve, Volvo -himmel eller helvete, lycka eller olycka? Lcd-tv, ekmöbler och Polarnopyret på ungarna, låter det bekant? Tänkte väl det... Hämta och lämna på dagis (förskolan?), falukorv och snabbmakaroner och sedan Bolibompa så att mamma och pappa får lugna ner sig lite. Mitt liv, ditt liv eller vårt gemensamma liv? Helgerna ägnas åt trädgården, lite shopping eller städning. Medelklasshelvetet eller medelklassfällan, vad ni vill, different names but same shit.

"Revolutionary road"- Leonardo DiCaprio och Kate Winslet gör ett försök att fånga medelklassens förortsfängelse på film i amerikansk 50-talstappning. Ångestframkallande men hög igenkänningsfaktor för de som har modet att med öppna ögon skärskåda sitt liv.

Efter lite Imperiet skulle jag kunna skriva lite om en sak jag gillar, nämligen snygga killar med kajal, men det får bli en annan dag. Nu ska det nämligen handla om något lite mer känsligt, vikt... och speciellt kvinnors evinnerliga fixering vid denna.

Jag har aldrig bantat, faktiskt inte. Jag har aldrig ens funderat på att banta och därmed har jag aldrig haft något att tillägga när andra gnatar om putmagen, kalorier i kakan eller flygvärdinnedieten. Obekväm, så känner jag mig när de andra runt bordet pratar vikt. Sedan är det också vid blotta anblicken av mig tydligt att jag inte heller behöver gå ner i vikt. Smal har jag alltid varit och kommer kanske alltid att vara och därav mitt obetydliga intresse för vad vågen visar eller inte visar.

"Ta en kaka till, det behöver du" brukar jag få höra vid fikabordet. Jaha, men om jag inte vill ha en kaka då? Ofta brukar jag ta en kaka ändå, för tänk om någon skulle tro att jag bantar eller har ätstörningar och det går ju inte. Lyxproblem? Nej, det är egentligen inget problem alls förutom att jag är trött på vikttjatet även om jag själv aldrig deltar i det. Att jag själv aldrig deltar gör ju också att jag inte är med i den klubb som många kvinnor är med i, nämligen Prat och tjat om vikt-klubben. Jag vet inte om jag ska tycka synd om alla de som är så fixerade vid sin vikt eller om jag ska känna tacksamhet för att jag inte är en av dem. Det värsta av allt är att det ofta är normalviktiga kvinnor som håller på att tjata om sin vikt.

Då alla är så viktfixerade får det mig att känna mig som ett freak. Ett freak som aldrig har brytt mig om vikten, aldrig bantat och kanske aldrig kommer att banta. Finns det fler som jag därute av denna sällsynta sort och var är ni?

I USA ska en ny president installeras, den unge, snygge och sist men inte minst färgade Barack Hussein Obama. Han kommer som en skänk från ovan i denna glåmiga lågkonjunktur och är både USA:s och resten av världens hopp om en bättre framtid. Inte ens Jesus hade dessa förväntningar på sig när han verkade på jorden. Vad kommer att hända? Kommer alla dessa förväntningar falla platt till marken och istället vändas till missnöje över en president som kanske egentligen inte var den "rätte"? Kommer han, likt några av sina forna kollegor, att bli skjuten innan han hinner sitta av sin tid? Spänningen stiger och en ny ikon är skapad i landet som verkligen kan detta med ikoner och hjältar. Piloten som landade på Hudsonflodens vatten blev ju hyllad som en hjälte och dessutom hade han ju varit med i "kriget". Jag antar att det var Vietnamkriget, hur denna skamfläck i USA:s historia nu kan ses som något bra att ha varit med i. Piloten gjorde dessutom något som alla trafikpiloter är utbildade i, nämligen en nödlandning på vatten. Hans skicklighet och en smula tur gjorde att alla passagerare överlevde och det är de säkert tacksamma för, men en hjälte nja..

Indien-möjligheternas land?

I Indien är avståndet mellan fattig och rik oändligt. En klassresa är ovanlig och knappast tänkbar för de mest utsatta men även om avståndet kan vara långt möts de ändå på gatan, de allra fattigaste och de allra rikaste. På så sätt är Indien ett på samma gång underligt och fascinerande land. Det är inte meningen att kastsystemet fortfarande ska vara gällande men i vardagen är det ändå det, gällande och synligt.

Som västerlänning blir man oftast fjäskad för, insläppt på de finaste hotellen och restaurangerna samtidigt som det finns en massa föreställningar om västerlänningar som till viss del är fördomar men på samma gång även överensstämmade med verkligheten. När jag var i Indien 2003 blev vi insläppta på lyxhotellet Taj Mahal i Bombay utan att dörrvakterna ens blinkade. Vi bodde inte där men de bara log och sa "Welcome madam". Deras fascination av det västerländska gör att den vita hyn är eftertraktad och blekmedel och andra produkter som ska göra hyn ljusare används friskt. En ljus indier har det ofta lättare än en mörk indier, hårt men sant. Med cementerade klassgränser kan livet för en sluminvånare synas outhärdligt men trots allt verkar det finnas glädje i dessa områden. Dessutom finns det bättre och sämre slumområden, något som jag inte visste innan jag åkte dit. Människorna där gör vad de kan för att smycka sina hem och få det trevligt omkring sig. Jag skulle aldrig vilja bo där och jag tänker på de som är födda där och ska dö där. En fattig har sin plats och sitt liv och detta liv kommer oftast att levas under samma förhållanden som rådde då livet inleddes. Föds du i en slum så dör du i en slum.

Jag är förtjust men på samma gång äcklad av detta stora land. Detta stora land som är så rikt men där rikedomarna enbart (ut)nyttjas av ett fåtal. Deras fascination av det som är icke-indiskt samtidigt som deras eget land kan bjuda på så mycket gott. Fem personer på en vespa är även det oerhört intressant men ändock en vanlig syn på en indisk gata.

Nej, riktigt så bra är det inte men det verkar som att det kommer att lugna sig en smula i det hårt drabbade Gaza-området. Hamas utlyser vapenvila och ger Israel en vecka på sig att dra sig tillbaka. Vad tror vi om detta?

Jag orkar knappast kommentera ämnet då jag tycker att det är så fruktansvärt och då jag heller inte är så pass insatt att jag vill skriva för mycket. Evighetskonflikten kan man i alla fall kalla den, denna konflikt som går i arv från föräldrar till barn och vidare till de barn som inte ens har blivit födda än.