Nu är det klappat och klart! Kronprinsessan (OBS, betoningen!) och hennes pojkvän har frågat pappa kungen om lov med resultatet att vi nu garanterat vet vart våra skattepengar kommer att gå. Som ni hör så är jag ingen kungavän, även om jag inte kan låta bli att läsa om dem när jag kommer åt en skvallertidning.

Rent människorättsligt är jag emot ett system där en människa genom en ärvd titel/ämbete fråntas den frihet som vi andra tar för given. (Kanske är ingen av oss helt fri, men den frågan passar mer i en filosofiskt inriktad diskussion.)

Victoria kan inte välja vilket yrke hon vill arbeta inom och hon kan inte själv bestämma, utan att fråga pappa om lov, vem hon ska gifta sig med. Hennes fysiska frihet är dessutom strikt begränsad med en massa journalister och fotografer i hälarna. Det går inte att jämföra med andra kända personer eftersom Victoria aldrig gjort ett aktivt val att födas in i denna familj och hon kan heller knappast i praktiken göra valet att avstå sin titel.

Vill vi egentligen ha ett statsskick som till viss del pissar på (ja, faktiskt!) människans rätt till integritet och valfrihet? Alla föds inte med samma förutsättningar, men alla borde ändå ha en chans till att göra vad de vill med sitt liv.

Allt ska gå till överdrift nuförtiden. Ett exempel på detta är det "sockerförbud" som många tillämpar i förhållande till sina barn. Alltså att barnen inte får äta socker, föräldrar glufsar dock gärna i sig både smågodis och chips.

1. Socker är inte bra för kroppen. Sant, men en måttlig mängd är INTE farligt.

2. Socker är inte bra för tänderna. Sant, men fika någon dag i veckan kombinerat med tandborstning gör susen i kampen mot Karius och Baktus.

Detta är väl de två främsta argumenten för ett sockerförbud. Jag kan förstå de föräldrar som inte själva äter sött, att de inte serverar det till barnen. Det jag inte förstår är när föräldrar som själva äter sött förbjuder sina barn att göra det. Vadan detta?

Jag förespråkar inte att man ger godis till en ett -eller tvååring men när en förälder får stora skälvan vid lite fikabröd så tycker jag att det är underligt. Mat handlar mycket om gemenskap och ett barn är av naturen nyfiket. Förr eller senare vill barnet byta ut sitt torra veterån eller äckliga majskrokar mot det som de andra vid bordet äter. Konstigt? Inte ett dugg. Bara ett sunt beteende från barnets sida.

Dessutom är goda smaker vägen till ett sunt ätbeteende, med för många restriktioner kring maten finns en risk att ätandet helt enkelt blir något tråkigt. Att servera lite fikabröd någon dag i veckan när resten av familjen äter det ser jag inte som något konstigt. Det är motsatsen som är konstig. 

Jag vet att ni är många som inte håller med mig men jag tror faktiskt inte att förbud och hemlighetsmakeri är vägen till matglädje. Sedan ska man inte överdriva såklart -åt något håll..

Jag skiter i vilken sexuell läggning folk har, det är inte ett dugg intressant för mig. Därav har jag lite svårt för Pridefestivaler och dylikt även om jag förstår att samhället ser ut på ett sådant sätt att det är nödvändigt för vissa grupper att hävda sig.

Varför ska den sexuella läggningen spela roll egentligen? Kan man inte bara få vara ihop med vem man vill, skaffa barn med vem man vill eller gifta sig med vem man vill?

Det skulle vara jäkligt skönt om detta med sexuell läggning kunde bli lite avdramatiserat någon gång så att folk inte skulle behöva gå omkring och demonstrera sin läggning. För det är ju ganska ointressant om någon är hetero, bi eller transsexuell, eller hur? "Hej, jag heter ---- och jag är homosexuell." Hm..ok, kul för dig, eller?

Själv tror jag att majoriteten av människor befinner sig på en glidande skala även om de flesta själva tror att de är hetero. Det kanske inte handlar så mycket om könet utan mer om personen?

Det började redan när man var liten och skrev i sin "Mina Vänner"-bok att man skulle bli mannekäng eller sångerska när man blev stor. Ok, så långt allt väl, att barn har drömmar och fantasier är ju inget fel.

Upp i tonåren blev man matad med tv-program om rika människor, rockstjärnor och supermodeller som levde livets glada dagar. Hoppet fanns att kanske var man en av dem i framtiden?

Under studenttiden var verklighetsförankringen ungefär lika med noll. Att gå på en föreläsning mellan 10 till 12 var jobbigt, att behöva börja klockan åtta var nästan tortyr. Dagarna böljade fram med internetsurfande, öl -och vindrickande och lite utgång såklart. Ett heltids förvärvsarbete låg långt borta..

Nu sitter man här på sitt heltidsarbete, men fortfarande med samma föreställning om att "jag är ämnad för något annat", "jag ska inte sitta här hela livet" osv.

Tillhör jag och de som är yngre än mig en förstörd generation som inte kan ta dagen som den kommer och som alltid vill ha något bättre? Har vi blivit så indoktrinerade av "drömmen" att vi inte kan acceptera ett normalt svensson-liv?

Det känns som att de som inte växte upp med tv och det stora medieutbud som nu finns, att de har haft mycket lättare att anpassa sig till ett "normalt" liv. De nöjer sig med livet som det är och har inga storslagna drömmar om rikedom eller ett kreativt arbete.

Tillhör vi 70 -och 80-talister en medieskadad generation?

Blir vi aldrig vuxna?

Själv tror jag att jag mer tillhör MTV-generationen. Vad jobbigt med alla dessa begrepp! Jag tillhör i alla fall inte generation X, det är jag för ung för. Generation Y kallas även för the Net generation, the Millennials, iGeneration.. etc.

Tillhör du generation Y är du född någonstans mellan 1976-2001 (årtalen varierar), du vill bli rik och berömd när du blir stor, ditt arbete ska anpassas efter ditt liv och inte tvärtom samt att du sköter en stor del av din kommunikation via mobilen eller datorn.

Tillhör du MTV-generationen så är du född mellan 1975-1986 (årtalen varierar). Denna generation var den sista som växte upp med VHS-band, kassettband samt vinylspelare.  Påverkan från MTV och andra musikkanaler har varit stor och under de senaste 15 åren har denna generation varit flitiga användare av bl.a internet och mobiltelefoner. MTV-generationen är den andra generationen som blivit starkt influerad av tv-mediet.

X, Y eller Z, ja det är frågan..

Vi borde egentligen ha kommit längre, men det har vi inte. Rosa på pojkar är fortfarande något konstigt och du riskerar att få skumma blickar om din son har något rosa på sig. Föräldrar verkar helt obekymrade om detta och vattnar gärna könsrollerna genom att inreda "pojkrum" och "flickrum", köpa bilar till killen och docka till tjejen, för det är väl så det ska vara? Ursäkta! Vem säger att flickor inte vill ha ett rum med dinosaurier på väggarna eller att pojkar inte vill ha rosa tapeter? Pojkflicka är något bra, men flickpojke är något dåligt, varför? Varför är attribut som anger det kvinnliga sämre än det manliga? En pojke med rosa plyschbyxor väcker på ett underligt sätt mer känslor än en flicka med blå snickarbyxor.

Det är ni föräldrar som till stor del styr era barn till att gilla vissa saker. Jag tror inte att det ligger i pojkars gener att vara förtjusta i bilar, ej heller ligger det i flickors gener att stå vid leksaksspisen eller leka med dockor. Min erfarenhet är att dessa lekar är något som uppskattas av båda könen, såvida föräldrarna tillåter det. Tyvärr råder det rena medeltiden i vissa familjer där det fortfarande råder tveksamhet i huruvida sonen ska få en leksaksspis eller inte. Hjälp!

Det finns många som säger att man inte ska rikta in sig så mycket på färgen på kläderna eftersom det ändå inte kan spela någon roll. Jo, könskodade kläder spelar roll, eftersom de signalerar att man ska vara på ett visst sätt om man är kille eller tjej. Varför är flickornas kläder tajtare och pojkarnas mer lösa och lediga? Varför är det monster på pojkarnas tröja och prinsessor på flickornas? Det är ju detta det handlar om, vilka signaler som ges till barnen om förväntat beteende och hur de ska vara till sin person.

Många föräldrar har även en tendens till att tysta flickorna när de leker vilda lekar eftersom det ses som något naturligt att pojkar stimmar mer än flickor. Flickor ska sitta lugna och fina med sina pärlplattor medan pojkarna springer omkring och stojar. Vad ger ni era barn för möjligheter? Är alla dörrar öppna för era barn eller är det vissa dörrar som är stängda? Tänk efter..

Jag kunde inte hålla mig. Youtube är en guldgruva! Tänkvärd (och rolig) video.. Skenhelighet och falskhet verkar inte vara en bristvara nuförtiden så jag tycker att denna passar perfekt.

Nej knappast, det motsätter jag mig då majoriteten av bloggar är meningslösa i upprorssyfte. Kanske ger den för skrivaren en illusion av uppror och kanske ger den på ett sätt en känsla av betydelse och upphöjdhet när besökssiffrorna stiger, men annars finns det inget av uppror över den vanliga dagboksbloggen. Vad tycker ni?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3462&a=881762

Att man bloggar för att känna någon mening i vardagen eller för att få uppskattning för sina hemsydda barnkläder kan ha ett syfte i sig, men det finns inget upproriskt i det. Vi som allihop trodde att vi kunde bli kändisar lindrar vår besvikelse genom att blogga -men uppror, revolt, revolution? Nej.