Två föräldrar har förlorat sitt barn och en läkare sitter häktad för dråp på sannolika skäl. Tragiskt för både föräldrarna och läkaren.

Tydligen är det praxis att när livsuppehållande behandling sätts ut, ge morfin och narkosmedel för att lindra eventuell smärta och ångest hos den döende patienten. I detta fall fick ett litet barn höga doser innan dödsögonblicket, förmodligen i syfte att "underlätta" själva döendet. Jag kan inte se något fel med det, inte etiskt och inte moraliskt.

Åklagaren i detta fall kommer, när hon ser tillbaka på sin karriär, att se detta som ett riktigt lågvattenmärke. En läkare hämtas på sin arbetsplats och häktas för något som tydligen är en praxis inom vården.

I livets slutskede borde det med all rimlighet vara bättre att ge för mycket än för lite morfin. Eller ska vårdpersonal till varje pris hålla människor vid liv av rädsla för att bli åtalade? Om vårdpersonalen vet att livet kommer slockna när respiratorn dras, varför då inte ge en högre dos av smärtstillande och sederande läkemedel?

Vill vi att människor ska få sluta sitt liv på ett värdigt sätt eller vill vi att människor ska leva fast de egentligen är döda?

Det är något med detta som luktar unket. En syndabocksjakt, en åklagare som söker uppmärksamhet eller vad?

"The White duke" framför Heroes på Live aid-galan 1985.

Finns denna typ av solidaritet kvar i dagens samhälle eller har vi blivit blassé?

Vi översvämmas av mindre välgörenhetsgalor men ingen berör en på samma sätt som jag antar att Live aid och USA for Africa gjorde. Människor samlas inte längre kring en sak för att gemensamt göra gott, istället tenderar människor till att enbart bry sig om den lilla familjen och de närmaste. Solidaritetens räckvidd har minskat radikalt sedan 1970 -och 80-talen.

Är det ett ökat medieutbud och informationssamhället som gör att vi inte orkar bry oss om fler än oss själva? Tv och dator stjäl alltmer av vår tid och vi hinner inte längre vara solidariska. Egoismen ökar och det enda som betyder något är den egna familjens lycka.

Vad tror ni?

Läste i DN att dagens unga vill leva Svensson-liv med villa, vovve och Volvo när de blir stora. De vill också bli rika, kända och ha stor egen frihet.

Hm.. undrar hur denna ekvation ska gå ihop? Jag är i alla fall förvånad över hur attraktivt det vanliga Svensson-livet är för dagens ungdomar. De kan gärna få testa på lite bajsblöjor, heltidsarbete och en bil som måste lagas. Detta kan de kombinera med dagislämningar som går snett, VAB-dagar och sedan lite plock med smutstvätten på kvällen. Låter detta lockande?

Detta leder mig osökt in på tv-serien Diplomaterna där Klas glider omkring i en sus -och dustillvaro tillsammans med drinkar, vackra damer och rika shejker. Jag dömer ingen men kunde inte låta bli att tänka på honom som en kontrast gentemot Svensson-livet.

Nej, nu får det vara slutflummat. Raggsocksstickandet lockar och pockar..

Jag har en rad otäcka fördomar som jag dras med. De flesta är jag medveten om att de inte stämmer men de vill ändå stanna kvar i medvetandet.

Är ni redo?

- De som stavar illa är mindre intelligenta. OBS! De med dyslexi räknas ej.

- I ett lesbiskt par är det alltid en som är mer manlig (butch).

- Homosexuella män är fåfänga och intresserade av inredning.

- Afrikaner springer snabbare än alla andra "folkslag". Sant?

- De som döper sina barn till Kevin, Neo eller Cassandra har inte studerat på akademisk nivå.

- Folk som kör snabbt och oaktsamt i snabba bilar, t.ex BMW osv. använder bilen som en penisförlängare.

- Folk som går upp helt i sina barn har inga egna intressen så barnen blir som en förlängning av dennes egen person.

- Statusfixerade personer är osäkra individer som måste hävda sig gentemot andra med fina kläder, bilar och uberekiperade barn. Deras hem är ytterst pedant och de vill visa upp vilka de är men innerst inne vet de faktiskt inte vilka de är.

- I Norrland är majoriteten av folket sjukskrivna för ryggont. (Fråga inte varifrån jag fått denna fördom!)

När jag granskar mina fördomar så här rakt upp och ner ser jag att de är en blandning av rena fakta, mina egna erfarenheter samt helt enkelt lite elakheter från min sida. Tro mig, jag kan fylla på listan men jag stannar här.

Vad har ni för fördomar och vågar ni berätta om dem?

Den svenske kungen har en privat förmögenhet på runt 300 miljoner kronor, ändå vill han ha höjt apanage till dotterns bröllop. Sug på det ni..

Att Ockelbo-föräldrarna inte kan betala är en sak men kungen kan väl ta utav sina egna pengar? Kanske bara är jag som är lite för progressiv i mitt tänkande men vore inte det det mest naturliga istället för att höja apanaget?

Kenneth Ålborg dricker julegroggen några månader för sent.

Apropå svenskt drickande..

I Norden dricker vi så att vi får hjärnskador och på kontinenten dricker de med resulatet att de får skrumplever, lätt generaliserat såklart.

Samtidigt som majoriteten av svenskarna dricker alkohol (på sitt eget konstiga sätt) så har vi i sann motboksanda blivit uppfostrade till att alkohol är lite tabu, att dricka varje dag är inte ok och att det är bättre att göra slut på spriten på en gång än att låta den stå, typ..

Jag tycker faktiskt att folk på kontinenten har ett sundare förhållningssätt till alkohol och med det menar jag:

- Alkoholen ses mer som en måltidsdryck än något man ska bli påverkad av.

- Inget hyschpysch kring alkohol. Föräldrar kan ta ett glas vin utan att få dåligt samvete.

-Inte så mycket "supa-tills-jag-spyr"-grejen utan mer dricka till maten och umgås på ett vuxet sätt.

I Sverige kretsar oftast allt kring alkoholen när det är fest. "Ska du inte ha mer?" "Ta ett glas till, eller är du gravid?" Det ses som något konstigt om man inte dricker och folk kastar misstänksamma blickar.

Summering: Svenskar har en skum syn på alkohol. Samtidigt som det ska supas hejvilt är alkohol något som det ska smygas med, speciellt om man har barn. Det bästa är väl om barn kan se att det går att ta ett glas vin utan att blir full? Att alkohol kan vara för smakens skull och inte för berusningens?

Vill ni förmedla alkoholen som något spännande och tabubelagt kringgärdat med förbud eller vill ni förmedla alkoholen som något man dricker måttligt och för att det är gott? Ja, ni väljer själva.

1. Låt då fadern till era barn vara hemma åtminstone de dagar som han måste ta ut.

2. Förvänta er inte att det är mannen som ska fria, det kan ni också göra!

3. En jämställd kvinna kan hålla upp sina egna dörrar och dra ut sin egen stol och förväntar sig inte heller att en man ska göra det åt henne.

Förvånansvärt många kvinnor som tjatar om lika lön för lika arbete sitter kvar i ett gammaldags könsrollsmönster. Det klagas på mannen när han inte förstår hur hon har det hemma med barnen, men låt mannen vara hemma då? Hur svårt kan det vara?

Jag förstår att det kan finnas hinder till att båda ska vara hemma men att pappan ska kunna ta sina tre månader borde ändå vara möjligt i de allra flesta familjer. Det är nog bara så att många kvinnor trivs med att vara hemma och så skyller de på att mannen tjänar mer. Mitt råd: skaffa er ett bättre jobb då så är inte pengarna ett bekymmer längre!

Jag låter hård men jag tror tyvärr att det är så här, många kvinnor vill både ha kakan och äta den. Å ena sidan ställs krav på att kvinnan ska ha samma rätt som mannen men när mannen å andra sidan ska komma in på kvinnans revir då blir det genast motstånd.

Bara lite tankar för dagen.