Expressen har under den senaste tiden haft en artikelserie om fattigdom. Jag har inte läst så mycket kvalificerad skit samlat på ett ställe på mycket länge. Visst, fattigdom är relativ, men det är inte fattigdom att inte kunna åka till Thailand, inte kunna äta köpepizza eller att inte kunna köpa märkeskläder.

Konsumtionshysterin i Sverige gör att även de som klarar sitt dagliga bröd räknas som fattiga. Är det en mänsklig rättighet att som 10-åring ha jeans för över 500 kr, mobiltelefon och dator på rummet? Nej! Det är ingen rättighet utan kanske istället en bonus som inte alls är självklar. Tänk om folk hade vett att uppskatta det som verkligen gör en rik istället för att klaga över att de inte har råd att skämma bort sina ungar..

Riktig fattigdom finns i Sverige men har man tak över huvudet, mat på bordet och hela och rena kläder så är man i ordets rätta bemärkelse inte fattig. Att urholka detta begrepp är ett hån mot alla de som är verkligt fattiga, de som lever på gatan och mer bekymrar sig för hur de ska kunna få nästa mål mat än hur de ska kunna införskaffa ett par märkesjeans.

Skäms och sluta klaga.

USA var först med att demonisera bruket och missbruket av denna drog. Användarna beskrevs som farliga, vanvettiga och demoraliserade. Var det verkligen så att en individ kunde gå från helt normal till en galen rödögd mentalpatient efter ett bloss? Nej, självklart inte, men Sverige importerade med glädje dessa fanatiska idéer från det stora landet i väster, trots att det egentligen bara var de styrande i USA som behövde något nytt att sätta tänderna i efter upphörandet av alkoholförbudet. Alkoholförbudet i sig är också intressant att diskutera i detta sammanhang men vi kan ta det lite senare.

Vänta lite så ska ni få se något spännande..

Där ja! Nu hittade jag en godbit. Så här vanvettig blir man alltså av cannabis, även om jag mest får för mig att de skildrar alkoholanvändande..

Förutom Bono finns det andra musikaliska genier. Pete Doherty är kanske ett av dem men jag har inte riktigt bestämt mig.

Jag tror att detta ska bli en ren musikblogg eftersom den ändå mest består av ett oändligt antal Youtube-klipp. Kanske blir lite annat också men bara så ni vet..

Nu dyker jag upp igen som gubben i lådan. Jag kan inte riktigt överge detta ställe i cyberrymden. Hoppas att ni inte saknat mig alltför mycket. 

Såg U2 på Ullevi den 1/8 2009.. Jag vill se dem igen!

Ett litet klipp från Joshua tree-turnén. Bono är både snygg och gullig mot sin fru som dyker upp lite senare. Njut.

Jag tillbringade millennieskiftet i Malmö och såg introt till denna konsert på tv den kvällen. Har sedan dess inte sett den men kom att tänka på att det nuförtiden finns en bra grej som heter Youtube.. Har tänkt på detta intro lite från och till under åren, speciellt den gående hunden i bakgrunden (Anubis?).

För övrigt bjöd kvällen på få överaskningar. Med uppskruvade förväntningar utan dess like var det inte konstigt att man blev besviken. Jeltsin avgick och det var ju tur med tanke på hans balansproblem..hm..

"Tonight I´m gonna party like it´s 1999" hade ju satt sina spår och spädde på förväntningarna ytterligare.

Tjohej! Hur artade sig ert millennieskifte?

Vab, vab, vab, vab, vab, vab och vab.. Ja, jag säger då det. Någon som känner igen sig?

Nu ska jag börja sy och i mitt huvud har jag redan skapat de mest fantastiska kreationer som alla jublar hänfört åt. Design med en touch av 80-tal och synthmode mixat med romantiska blommönster. Shit, jag flyger iväg rent mentalt när jag tänker på det, jag som knappt ens kan sy en rak raksöm!

Att jag redan nu i tankarna befinner mig bland Paris toppdesigners gör att jag kommer att bli så besviken när det inte går som jag tänkt mig. Visst är det förargligt?

Första klippet på mer än en månad.. Hans jacka är ju helt underbar!

Läste i DN häromdagen om melankolin -denna plåga som tidigare varit överklassens njutbara lidande men som nu smugit sig ner i arbetarklassen där nu var och varannan person är deprimerade. Då var det fint att vara nedstämd och tanig med självsvälten eller frosseriet som två ständiga förföljande skuggor.

Under tidigare århundraden var melankolin överklassens nöje att ligga och grubbla, de hade ju tiden. Arbetarklassen hade för mycket att göra och hann inte utveckla några depressioner. Överklassen var de enda som kunde ligga och längta efter något, dock visste de inte vad och det är väl det som kännetecknar själva melankolin, längtan efter "något".

Depressionen och melankolin i stort har tydligen mist sin glans i och med att nu även kreti och pleti har utrymme för depressioner. Det är inte fint att vara "svår" längre, i alla fall inte enligt DN.

Varför är var och varannan person idag nedstämda? Smittar det eller är vår situation i dagens samhälle så tom att inget annat hjälper än att vältra sig i sin egen ångest?